Livet efter konkursen

Hej alla fina följare!

Tusen tack för alla hejjarrop och gulliga brev som kommit till mig sedan i lördags, när jag berättade om min utbrändhet och min konkurs. Ni ska veta att varje kommentar och varje litet hjärta verkligen betyder så mycket för mig!

Så vad hände efter att jag lämnat in min konkursansökan?

Jag var mentalt helt färdig efter att ha gått in i väggen fullständigt. Men det var samtidigt som att allt kändes som allra värst veckorna före konkursen, då leverantörer ringde för att få sina fakturor betalda, skatteverket hotade med att dra in f-skatten och sjaviga delgivningsmän strök omkring butiken och hemmet i jakt på underskrifter.

Det var lite av en lättnad att få lämna in pappret till Tingsrätten, och påbörja ett avslut, även om det samtidigt kändes otroligt sorgligt.

Ett par dagar efter att konkursansökan var inlämnad blev jag kontaktad av en konkursförvaltare, som jag träffade för att gå igenom allting med. På mötet informerade han mig om att jag inte fick lämna landet  på någon månad och att han ville ha nyckeln till butiken.

Det var jobbigt att lämna ifrån sig butiksnycklarna, utan att ens få "ta avsked av Stajlish", men allt skulle nu tillhöra konkursboet.

Jag hade plötligt inget jobb, och fick inte lämna landet, vilket kändes olustigt - som att jag var grovt kriminell. Det kändes också så otroligt tomt, att inte ha butiken kvar, mina anställda supertjejjer, mina härliga kundmöten... Att inte gå på Formexmässan i augusti och göra julinköpen som vanligt. 

Några dagar efter konkursen, började jag få sms från några arga, upprörda kunder, som hade köpt presentkort på Stajlish, som nu inte gick att lösa in. Jag mådde otroligt dåligt över det, men tyvärr fanns det inte så mycket som jag kunde göra, då konkursen sköttes av konkursförvaltaren.

Efter sammanträdet i tingsrätten späddes de privata lånen på av ett borgensåtagande. Dessutom krävde konkursförvaltaren tillbaka pengar som betalats ut och skatteverket krävde att jag personligen skulle bli betalningsskyldig för aktiebolagets räkning. Till slut blev skulden ganska så stor och jag kommer att få leva med den i flera år.

Många tror att bara för att man har ett aktiebolag som går i konkurs är det klappat och klart. Men nästan två år har gått och jag måste hela tiden vara vaksam då det kan komma in nya krav och beslut i mitt ärende.

Jag skulle vilja varna andra företagare för att inte upprepa mitt misstag - att inte lägga alla affärer i samma bolag och att om man kommer på obestånd, lägga ner sin verksamhet i tid! Och glöm för allt i världen inte att upprätta en KONTROLLBALANSRÄKNING!!! Detta var något som min revisor inte upplyste mig om att jag borde göra...

Men jag vet ju hur svårt det är, när man är mitt uppe i alltihopa, man vill så väl och man försöker hitta utvägar in i det sista, för att man brinner för sitt företag och det sista som överger en är ju hoppet.
Jag kämpade länge och stenhårt - men det blev på bekostnad av min egna hälsa.

Kunde jag backa tillbaka i tiden finns det så mycket saker som jag såhär i efterhand lärt mig, vad jag gjorde fel, vad jag borde ha gjort, hur jag borde ha gjort... Men det är lätt att älta och vara efterklok!

Utan stödet från min man hade jag aldrig klarat av att gå igenom allt detta. Många parförhållanden kraschar i en sådan här situation, men vi kom varandra närmare.

När alla sammanträden i tingsrätten var avklarade och mitt utreseförbud var upphävt, kände vi båda att vi inte ville vara kvar i Sverige, vi längtade bort från allt. Orkade inte hålla på och förklara oss hela tiden..

Jag var dessutom i så pass psykiskt dåligt skick - mitt närminne fungerade inte överhuvudtaget - att alla tankar på framtiden kändes väldigt oklara. Det var helt enkelt dag för dag som gällde.

Eftersom vi under våra sju år som egenföretagare inte hade haft en enda veckas sammanhängande semester, så bestämde vi oss för att åka iväg på en längre resa. Min man hade fått ett litet arv efter en släkting några år tidigare. Pengarna hade han egentligen tänkt att spara till ungarnas framtida utflyttar, men han bestämde sig istället för att det kanske var ett ännu viktigtare läge att använda dem nu. 

Under alla butiksåren hade ju barnen kommit i kläm. Allt för många helger och sena kvällar hade de fått spendera på butikernas lager, lämnade ensamma med filmer och pysselböcker. Nu var det deras tur att få ha mamma och pappa i närheten. Fullt ut. 

Så i september 2016 började vi planera för ett sex månader långt äventyr runt jorden tillsammans, hela familjen.

Tack vare planeringen av vår underbara resa kunde jag sakta börja klättra upp ur det svarta hålet som jag hamnat i. Och sakta men säkert kunde jag börja tänka på framtiden med tillförsikt.

Jag kommer berätta mer om resan framöver, men också om hur utbrändheten påverkat mitt liv och hur jag jobbat för att komma vidare!

Ha nu en fin måndag och en härlig start på nya veckan!
Kram från Fru Fiffelin
 

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Gabriela » Barfotaliv på Isla Holbox:  ”Hej, Råkade trilla in på er trevliga blogg när jag sökte på Holbox. Tack för at..”

  • Helena Rääf » Kär i en väska:  ”Hej Fru Fiffelin, Ser att du älskar Save my Bag, det gör även jag...har haft väs..”

  • Kicki » Äntligen kan man andas:  ”Åh! Att du skulle behöva ha det så jobbigt i din graviditet. Hoppas att det värs..”

  • Malin Hjort » Äntligen kan man andas:  ”Vad fin du är! Jag önskar dig all energi och hoppas du får en fin fortsättning p..”

  • Igge » Äntligen kan man andas:  ”Har tänkt på dig mycket på sistone och undrat hur du mår. ❤ Många kramar”

Bloggarkiv

Länkar