In i väggen

Hej alla fina läsare! 

Idag tänkte jag berätta lite om hur det är att vara utbränd - och att leva med en psykisk sjukdom. 

Det finns så mycket tabun kring psykisk oshälsa. Det tisslas och tasslas. Många verkar skämmas för att de inte är helt fungerande på det mentala planet... Men egentligen finns det väl inget att skämmas för? Ibland blir man sjuk i magen, ibland får man problem med hjärtat. Att en sjukdom drabbar psyket är ju lika slumpmässigt som vad som helst. Vem som helst kan drabbas, och det kan hända närsomhelst. 

Jag vill gråta och skratta, inte skämmas för att jag lever. Jag är så fruktansvärt trött på stigma och skam i samhället över vår största folksjukdom idag - Psykisk ohälsa.

Nevadaöknen på Route 66, December 2016
Nevadaöknen på Route 66, December 2016

Det första steget i kampen mot psykisk ohälsa är att ACCEPTERA att man faktiskt är sjuk. Det är först då man kan få rätt sorts hjälp.

När man vågar öppna upp sig för läkare och terapeuter - och erkänna för sig själv hur illa läget faktiskt är  – först då kan man börja jobba mot att bli bättre!

Det låter kanske barnsligt enkelt. Men för mig var det jättesvårt att acceptera att jag var så pass dålig att jag behövde hjälp. Jag ville absolut inte vara PSYKISKT sjuk, ordet känndes så laddat, så negativt.
   
Vid mitt första möte med sjukvården i augusti 2016 - när jag fått min första panikångestattack och verkligen gått in i den berömda väggen - var jag därför i FÖRNEKELSE... Jag tänkte att läkaren var helt fel ute. 

Visst var jag stressad, men det berodde ju på att jag hade haft så mycket på jobbet de senaste åren, jag var mitt uppe i en konkurs, dessutom hade jag ju en bebis som gjorde att jag inte sov hela nätter, så NEJ, jag var inte utbränd och psykiskt sjuk... Det måste vara något FYSISKT FEL, en hormonstörning eller sköldkörtelproblem kanske?! Jag hade ju även gått upp så mycket i vikt de senaste året, så det kanske var viktrelaterad sjukdom typ diabetes...?!

Läkaren ville sjukskriva mig omedelbart bums för utmattningssyndrom, men jag valde att ta ut min mammaledighet och åka iväg på en resa runt jorden istället.

Tänkte att UTBRÄNDHET var lite av en påhittad sjukdom för lata människor som inte ville jobba...

Jag trodde att jag skulle bli utvilad och hel i själen av att andas frisk luft, ligga på vita stränder under vajande palmer och lyssna på vågornas brus. Och visst skänkte resan mig ett lugn, men den inre stressen ville ändå inte helt försvinna och närminnet kom inte tillbaka. Det var uppenbart NÅGOT SOM VAR FEL. Jag hade ibland svårt att ta in allt, att känna glädjen fullt ut, och vid några tillfällen under resans gång, kom jag på mig själv att jag inte var "där" i nuet... Att jag inte tog mig tid att vara lycklig och njuta, att allt bara var en flykt....

Underbara stranden Thong Nai Pan Yai på Koh Phangan, februari 2017
Underbara stranden Thong Nai Pan Yai på Koh Phangan, februari 2017

Efter att vi kommit hem till Sverige igen, våren 2017, hade jag svårt att landa i verkligheten. Vardagen kom ikapp och jag blev återigen överöst med papper från tingsrätten och möten med skatteverket och med konkursförvaltaren. Under sommaren tog mina sista krafter slut. Jag kände mig helt däckad och trött, kände ångest och oro, allt jag ville göra var att sova. Jag hamnade i en depression och uppsökte återigen sjukvården.

Den här gången fick jag remiss till en psykriatisk mottagning och fick kontakt med en bra psykolog. Han och läkarteamet kom fram till att jag led av utmattningsdepression och PTSD (från ett trauma i barndommen). Den här gången lyssnade jag och accepterade min dom.

Av olika skäl tackade jag dock nej till medicinering, men sedan hösten 2017 har jag gått i terapi och jobbat med mig själv med hjälp av KBT (kognitiv beteendeterapi). Jag har även deltagit i gruppsamtal, där jag har kunnat prata av mig med andra i samma situation.

Inför varje gruppsamtal har min ångest varit så intensiv att jag knappt har orkat mig upp ur sängen. Men efter att ha kommit iväg på mötena, och gjort mitt bästa för att våga öppna upp mig inför främlingar, så har jag fått så oerhört mycket tillbaka. Bara själva vetskapen om att jag inte är ensam om mina problem, har inneburit en stor lättnadskänsla.

Många vänner och folk runt omkring ställer ofta frågan om jag är "frisk" nu? Men jag har funderat på svaret och känner att det tyvärr blir ett NEJ! - Jag blir nog aldrig helt "frisk" igen.

Men det som jag kan göra är att lära mig att förhålla mig till den jag är. Om jag kan identifiera mina problem, mina fobier och mina mörkare rum - så kan jag ta kontrollen över dem, istället för att låta dem kontrollera mig!
 
För mig tog det flera år av stress och press, innan kroppen och hjärnan var körd i botten och sa ifrån, så det är kanske inte så konstigt att vägen tillbaka har varit lång.

Nu har jag en gång för alla accepterat att jag aldrig kommer ha lika mycket energi som före utbrändheten. Det är en stor sorg att acceptera förlusten av de förmågor jag en gång har haft. Jag som alltid har varit den där energiska, uthålliga, kompetenta tjejen – vem är jag egentligen nu?

På sätt och vis tvingas jag nu att ändra hela min självbild. Men att inse det faktum att inget någonsin kommer att bli som förr är helt enkelt en förutsättning för att kunna komma vidare i livet.

Jag är mycket mer stresskänslig än förut. Så fort saker hopar sig, och jag känner att jag inte hinner med, så kommer ångesten och hjärtklappningen smygandes som ett hungrigt lejon i solnedgången. Jag måste noga planera mina dagar så det inte blir för många måsten/möten/åtaganden.

Jag drar mig undan från folk, stannar inne fast vädret är underbart. Tunga dagar orkar jag inte städa, diska, laga mat, gå upp ur soffan, hämta barnen...

Mitt minne är trasigt. Jag har jättesvårt för att komma ihåg ansikten, namn eller vad jag pratat om med folk. Jag kommer inte ihåg koder till mina bankkort, och att gå och handla utan att ta med en skriven lista är omöjligt. Får jag inte läsa innantill så glömmer jag att handla hälften av sakerna som skulle med hem. Jag har svårt att koncentrera mig, läsa en bok tar tid, ofta får jag gå tillbaka och läsa om texter om och om igen.

Ibland blir det som att jag fastnar i en slags dvala och har huvudet fullt av bomull, jag kan vara på väg till köket för att sätta på en kopp med te - men blir plötsligt stående framför diskbänken och kommer inte riktigt ihåg varför jag gick ut till köket, vad jag skulle göra där...

Jag har blivit extremt känslig för ljud. Blir jätteuppstressad av hög volym på tv:n eller av stökig musik. Jag klarar inte av att killarna låter och lever rövare, då blir jag jätteirriterad. 

Jag kan bli otroligt trött av att vara social, gå på mingel och middagar, så trött att jag måste vila i flera dagar. Jag blir helt yr av att tänka på att åka in till stan och röra mig i folkvimmlet. Förr om åren älskade jag att trängas i stans alla butiker, hitta något snyggt att ha på mig, för att sedan träffa vännerna på trånga cafén och proppfulla diskotek. Tanken på den typen av integration med andra människor får mig numera att bli kallsvettig och känna andnöd. 

Vi bodde på en vacker hacienda i staden Champeche i Mexico, november 2016
Vi bodde på en vacker hacienda i staden Champeche i Mexico, november 2016

Jag lever idag ett helt annat liv, och är en helt annan person än jag var när jag blev sjuk sommaren 2016.

Jag har fått lära mig att inte ställa så höga krav på mig själv - allt behöver inte vara så perfekt. Inget jobb, ingen prestige, inget beröm är värt att riskera min mentala hälsa för. Jag måste sakta ner. Jag kan inte ta på mig för mycket saker på en och samma gång och visst kan jag känna misslyckande över att inte orka allt, men mitt inre lugn är viktigare!

Idag försöker jag prioritera mer. Jag försöker att sålla bort aktiviter som jag egentligen inte vill göra, och framför allt försöker jag att umgås och hänga mer med barnen. Under åren med butikerna, så hamnade de alldeles för ofta i kläm.

Jag försöker komma ut på promenader varje dag och jag pushar mig själv till att "bli social igen".

Jag hoppas på att få tillbaka min gamla personlighet – glad, social, energisk, snabbtänkt och högpresterande - jag jobbar på det, varje dag. Men det måste få ta den tid det tar, jag kommer inte att stressa mig fram till målsnöret, men jag har en inre målbild om vart jag vill komma och den plockar jag fram när jag känner att krafterna tryter.

Ha nu en trevlig helg!
STOR Kram från Fru Fiffelin

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar